Martin Smedjeback i Lovisa Fredsforum lördagen 4. Aug 2012. Bild av Jouni Viitala.

Inledning

Stort tack till Suomen Kristillinen Rauhanliike (SKR – Finlands Kristna Fredsrörelse) för inbjudan till Loviisan Rauhanfoorumin (Lovisa fredsforum). Hoppas att jag sa det rätt. Jag hoppas också att ni ursäktar att jag inte talar finska och för er som förstår svenska, hoppas jag att ni uppfattar min skånska dialekt.

Till att börja med vill jag gratulera er till att ha valt temat: Mahatma Gandhi och ickevåld. Det är mycket få som studerar Gandhi idag, även bland fredsrörelsen. Men det är icke desto mindre viktigt.

Min väg till Gandhis idéer gick genom Kristna Fredsrörelsen i Sverige. 2001 blev jag anställd där som ickevåldssekreterare, en position jag hade under sju år. Jag vet egentligen inte varför jag fick denna tjänst för jag kunde ingenting om ickevåld på den tiden.

Så när jag började min tjänstgöring var det första jag gjorde att studera ickevåld, och vad kunde vara mer naturligt än att börja med världens mest kände ickevåldsaktivist: Mohandas Gandhi. Jag skulle under min presentation här idag vilja vidröra tre ämnen, nämligen: ickevåld som princip, ickevåld som praktik och ickevåld som prioritet.

Ickevåld som princip

För Gandhi var ickevåld som princip A och O. Enligt honom behövde alla ickevåldshandlingar vara rotade i kärlek. Det handlade om att rena sig från alla aggressiva impulser. Om man inte kunde göra detta skulle man inte utöva ickevåld.

Jag är kluven till Gandhis tankar på detta område. Å ena sidan tror jag det finns ett oerhört stort värde i att gå in för ickevåld på djupet.

I dagens obeväpnade revolutionära rörelser runt om i världen som använder ickevåldsmetoder, går inte alltid ickevåldet så djupt, som till exempel i Egypten på bilden. Många av aktivisterna säger att de skulle använda vapen bara de hade tillgång till dem. Andra säger att visserligen hatar de fienden och skulle gärna förgöra dem, men de har insett att ickevåld är ett mer effektivt sätt att uppnå deras mål. Risken när ickevåld endast är en krass metod och inte bygger på hjärtats övertygelse är förstås att när väl målet är uppnått återgår man till ett våldsamt samhälle.

Å andra sidan kan man fråga sig hur mycket till ickevåldsrörelser det hade blivit om ickevåldsaktivister hade behövt gå igenom Gandhis nålsöga när det gäller kärleksanspråk till fienden. Min gissning är, tyvärr, att de flesta, kanske alla utom möjligtvis Gandhi själv inte skulle passera som godkända satyagrahis.
Men lyckligtvis behöver vi inte välja antingen Gandhis extremt höga krav eller inga alls. Jag tror att fredsrörelsen och andra rörelser av idag skulle må bra av att lägga mer energi på principer och inte endast tänka strategi.

Jag bor i Kollektivet Gandhi sedan knappt tre år tillbaka. Det var långtifrån självklart vad vi skulle kalla vårt kollektiv. Det skulle ha med ickevåld att göra eftersom vi alla i kollektivet ville ha ickevåld som princip för våra liv och vårt gemensamma arbete.

När det gäller ickevåld är Martin Luther King den person som jag har studerat allra mest, så får mig fick det gärna vara något som anspelade på hans liv eller vision. Världshuset, efter Kings vision, The world house, var en bubblare till kollektivnamn.

Men det som avgjorde valet var att Gandhi, tillskillnad från King, även lyfte fram djuren som värda omtanke. Historiskt har mänskligheten utvidgat sin omsorgscirkel mycket bara de senaste hundra åren. Tidigare ansågs inte slavar, kvinnor eller svarta ha något värde, eller några rättigheter, men genom kamp från människorättskämpar har detta förändrats radikalt.

Men några som fortfarande ses objekt eller produkter, är djuren, åtminstone dem inom livsmedelsindustrin. Liksom Gandhi tolkar vi i vårt kollektiv kallet till ickevåld som ett kall för de mest utsatta, och djuren är definitivt en av dessa grupper på vår planet. Detta tar sig praktiskt uttryck i vårt kollektiv. Dels att vi äter veganskt och dels att vi är engagerade i djurrättsrörelsen.

Ickevåld som praktik

Andra aspekten jag vill lyfta är ickevåld som praktik. Och Gandhi var verkligen en doer, en handlingens man. Detta avspeglades i hans livsstil. Bland annat genom att han valde att leva i enkelhet med få egendomar. De sakerna vi ser på bilden här lär ha varit de enda han ägde när han dog. Martin Luther King sa i ett tal: ”Vi måste snabbt börja gå från ett tingorienterat samhälle till ett personorienterat samhälle”. Detta är mer relevant än någonsin i vår pryltokiga och tillväxtberoende värld. Att ställa in sig på att leva mindre konsumistiskt är inte bara bättre för miljön, utan det kan också frigöra arbetstid för ideellt engagemang i rörelser.

Och det är kanske just detta som är Gandhis storhet: förmågan att få folk att engagera sig i rörelser, att tillsammans agera mot förtryck och för rättvisa. Men också här var han en pragmatiker. Han valde frågor där han visste att han hade folket med sig så att mobiliseringsfasen skulle gå smidigt.

En av de kraftfullaste bilderna av ickevåld jag känner till kommer från amerikanskan Barbara Deming och kallas ickevåldets två händer. En hand säger stopp, jag vägrar att acceptera våld. Jag kommer att göra allt i min makt för att hindra våldet. Den andre handen säger ”välkommen”. Den inbjuder. Den bekräftar den andres mänsklighet. Kom låt oss sätta oss ner tillsammans och förhandla eller kanske ta en fika.

När vi i vår aktionsgrupp i kampanjen Avrusta planerade vår aktion mot svensk vapenexport funderade vi på hur de två händerna skulle ta sig uttryck i vår aktion. Den första handen var klar. Vi skulle hamra och fila på svenska vapen innan de kunde exporteras för att användas i krig. Detta var vår stopp-hand. För att illustrera den öppna handen, att vi inte hade något emot de anställda på vapenföretaget, eller polisen som kom och grep oss hade vi med oss en chokladkaka till aktionen. När vi hade hamrat och filat klart kom polisen instormandes med vapnen höjda.

När de efter en minut hade lugnat ner sig erbjöd jag dem att smaka av chokladkakan. ”Nej tack, jag har precis fikat” sa en av poliserna. Trots att ingen tog av chokladen var gesten glasklar. Man bjuder inte någon på choklad som man vill skada. När Gandhi satt fängslad i Sydafrika gjorde han ett par sandaler till general Smuts som var hans största motståndare. Även i dagens demokratirörelser kan man se båda händerna praktiseras. Till exempel i Egyptens demokratirevolution.

I Ofog använder vi ofta dialogdemonstranter för att visa vår vilja till ett vänligt samtal med poliserna och för att vara mer öppna i våra aktioner.

Ickevåld som prioritet

Den tredje och sista aspekten jag skulle vilja lyfta är den om ickevåld som prioritet. Här kanske Gandhi mer än någon annan inspirerar genom hur han gjorde ickevåld och engagemanget för en bättre värld till hans topp-prioritering, till något som genomsyrade hela hans liv. Det är så lätt i våra inrutade liv att engagemanget inte blir mer än en hobby, i bästa fall en sympatisk liten sidoaktivitet. Andra tror sig kunna bestämma för oss att det är minsann karriären, familjen, vännerna och huset som alltid ska gå i första hand och ta i princip all vår tid och energi i anspråk.

Om man vill gå emot detta och flytta upp engagemang på sin prioritetslista i livet, då krävs det en hel del kraft. Min erfarenhet är att det underlättar mycket om man har människor omkring sig som stöttar ens engagemang. Ett av de bästa besluten jag har gjort är att ha flyttat in i ett kollektiv med två människor som har liknande livsmål som jag själv. Genom att också offentligt kalla oss för Kollektivet Gandhi så har vi en bild att leva upp till och även en identitet som kan vara vägvisare i livet.

Avslutning

En av mina favoritfilmer är Kontakt med Jodie Foster i huvudrollen. I en av slutscenerna får Fosters karaktär kontakt med en rymdvarelse från en långt mer civiliserad planet än jorden. Utomjordingen säger: ”Ni är en intressant ras. Ni är kapabla till så vackra drömmar och så fruktansvärda mardrömmar.”

Vårt uppdrag, som jag ser det, är att bygga drömmarna och göra allt vi kan för att ta oss ur mardrömmarna mänskligheten har skapat.

Det är en intressant tid att vara samhällsengagerad i. Det kan till och med vara så att inom vår livstid kommer det att avgöras om vår civilisation kommer att gå under i krig och förödelse. Eller att en värld präglad av ickevåld föds. Detta tror i alla fall författaren David C. Korten. Så här säger han: ”Vi människor står på tröskeln till en återfödelse som är lika dramatisk som den hos en puppa till en fjäril”. Fjärilsstadiet kallar han ”Earth community”, en världsgemenskap. En framtidsvision som liknar Martin Luther Kings ”The beloved community”, eller det globala huset, som han ofta pratade om. Denna återfödelse sker, enligt Korten, med de ickevåldsrörelser som vi nu ser i land efter land.

Det är fortfarande en öppen fråga vilken av dessa vägar vi kommer att gå och jag är övertygad om att det beror på oss. Det beror på hur mycket och hur effektivt vi organiserar oss och utför aktioner mot mardrömmarna, samt hur väl vi bygger drömmen om en helt ny framtid. Jag är övertygad om att det är på möten som detta i Lovisa som vi börjar ta stegen mot en ickevåldsvärld som redan börjar födas. Jag är glad över att vara här idag med er och samtala om hur vi gör detta på bästa sätt. Tack!