Icke-våld i stället för våld

Teksti: Kaarlo Voionmaa. Kirjoitus on alun perin julkaistu Fredstidningen Pax -lehdessä. Yllä oleva videoklippi on Viron laulavasta vallankumouksesta kertovasta elokuvasta The Singing Revolution.

Jag vill inleda genom att konstatera att fredsrörelsens röst numera är ganska klen. Det beror delvis på att den är en aktör bland hundratals andra rörelser. Vad kan dess roll vara på vår “angry planet”? Politiska motsättningar finns, hat finns, ojämklikhet finns på ett otal plan och i en rad varianter. Hur ska vi som tror på fredsrörelsens roll bemöta allt detta. Ett svar är: genom icke-våld.

Icke-våld är en kampmetod. Den handlar inte om att kapitulera eller att acceptera orättvisor. Icke-våld har många positiva sidor: det sparar människoliv och mänskligt lidande, det är ekologiskt smartare och kostnadsmässigt enormt mycket billigare än de dyra satsningarna på militär upprutsning.

Men vad är icke-våld mer konkret? Här ska jag inte ge en lektion i ämnet utan peka på ett intressant och modernt exempel, vårt grannland Estland. Det kunde återställa sin självständighet undan sovjetockupationen genom en serie icke-våldsaktioner som kallades “laulev revolutsioon” (sjungande revolution) 1987-88. (Körsång har en viktig plats i estländarnas identitet som kulturfolk.)

Kunskap om icke-våldsmetoder och deras användning finns inte bara hos fredsorganisationer utan också hos organisationer som t.ex. CIA. Men varken statskapitalistiska (t.ex. Kina) eller privatkapitalistiska stater vill använda dessa kunskaper då den ger “no money” som militär upprustning gör. Att kriga har blivit dyrt men det är inte staternas militär-industriella komplex som betalar priset. Tvärtom, det politiska ledarskapet i de flesta industriella länderna hejar på upprustning då den skapar jobb i vapenindustrin och driver framåt militärteknologisk utveckling.

Fredsrörelsen kan inte mäta sig med de enorma resurser som de militära-industriella komplexen världen över kan bringa fram. Den måste agera på ett annat sätt, bl.a. genom att ha en starkare roll som opinionsbildare.

Det handlar om att söka påverka vanliga människors tankesätt och känslor. Fredsrörelsen måste ständigt föra fram de regelrätta brott mot mänskligheten som staters politiska ledningar begår i sin faktiska militarism. Ett sådant allvarligt brott är att tillåta världsfattigdomen bli kvar då man samtidigt investerar ofantliga resurser i militär upprustning och låter kärnvapenarsenalen finnas kvar. Fredsrörelsen måste också vara kritisk mot de spänningar som “peace keeping” i modern tappning bevarar och ofta lämnar efter sig.

Det är på dagen 70 år sedan vinterkriget tog slut. Jag tror att det inte hade gått att undvika. Alliansen Sovjetunionen och Nazityskland hade delat Europa mellan sig och Finland hamnade inom den tilltänkta sovjetiska sfären. De finska frontsoldater jag har lärt mig känna intygar att “kriget är en så hemsk sak, att ingen förnuftig människa kan vilja ha det.” Den avrustning som fredsrörelsen efterlyser har, är jag övertygad om, sina varma anhängare bland dessa män som verkligen vet vad upprustning och krig leder till och innebär. Jag borde möjligen prata i förfluten tid: “intygade”, “hade” och “visste”, för större delen av dessa frontsoldater har gått bort.

Som man vackert uttrycker det på ryska “my – raznyje nacii, no odin narod” vilket på svenska betyder “vi är olika nationer men ett folk”. Inom detta folk måste vi kunna lösa våra många interna problem utan våld. Låt oss ge freden en chans!

Leave a Reply

Your email address will not be published.