Fysikern Claus Montonen i Lovisa Fredsforum 5.8.2017
Den 7 juli i år vändes ett nytt blad i kärnvapennedrustningens historia: en stor majoritet av FNs medlemsländer kom överens om ett förslag till ett bindande avtal om förbud mot kärnvapen. Avtalet öppnas för underskrifter den 20 september i New York och träder i kraft när åtminstone 50 länder ratificerat det.
Vi har avtal som förbjuder kemiska och biologiska vapen, men inget som förbjuder det värsta massförstörelsevapnet: kärnvapen. Hittills regleras kärnvapnen av ett nätverk av konventioner. Kärnvapenfria zoner har inrättats i Latinamerika (Tlatelolcoavtalet 1967), Oceanien (Rarotonga-avtalet 1985), sydöstra Asien (Bangkokavtalet 1995), Afrika (Pelindaba-avtalet 1996) och Centralasien (Semipalatinskavtalet 2006). Dessutom har Mongoliet förklarat sig som en kärnvapenfri zon, och avtal finns som förbjuder placering av kärnvapen i Antarktis, på havsbottnen och i yttre rymden. Ett avtal om förbud mot kärnvapenprov finns, men det har ännu inte trätt i kraft, då 8 ratificeringar (Egypten, Indien, Iran, Israel, Kina, Nordkorea, Pakistan och USA) saknas. Avtalet har dock respekterats av alla utom Nordkorea.
Det viktigaste avtalet rörande kärnvapen har hittills varit icke-spridningsavtalet (Non-Proliferatiion Treaty, NPT) som trädde i kraft 1970 och som förlängdes till att vara i kraft tillsvidare år 1995. Det är en märklig asymmetrisk konstruktion, som ger fem stater: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Kina (och Israel, om landet medger att det innehaft kärnvapen den 1 december 1967), rätt att inneha kärnvapen. De övriga undertecknarstaterna, som numera innefattar alla FNs medlemsländer förutom Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan, förbinder sig att inte utveckla eller inneha kärnvapen mot att få fri tillgång till information om kärnteknik (kärnkraft och medicinsk teknik).
Dessutom förbinder sig de fem officiella kärnvapenstaterna att underhandla i god tro om nedrustning med målet att nå en kärnvapenfri värld. Här har de dock svikit sin förpliktelse. Antalet kärnvapen i världen har visserligen minskat kraftigt sedan det kalla krigets dagar, men det har sgs helt varit en följd av bilaterala överenskommelser mellan USA och Sovjetunionen/Ryssland om reduktion av deras barockt överdimensionerade arsenaler. Inga i NPT-avtalet förutsatta multilaterala förhandlingar om kärnvapennedrustning har förts. Reduktionen av supermakternas kärnvapen har också avstannat; tvärtom planerar kärnvapenmakterna att kraftigt modernisera sina arsenaler.
Frustrationen över detta sakernas tillstånd ledde till att fredsrörelsen, här organiserade i grupperingen ICAN – International Campaign to Abolish Nuclear Weapons – och flera stater överlade om att byta strategi: om en gång kärnvapenmakterna visar sig ovilliga till nedrustning, bör man i stället bilda en ”koalition av de villiga” och förhandla fram ett förbudsavtal. Avsikten är att skapa en folkrättslig norm, stigmatisera innehav av kärnvapen och utöva en stark internationell moralisk påtryckning som på sikt framtvingar kärnvapennedrustning. En liknande strategi visade sig framgångsrik i fråga om personminor, klusterbomber och senast i fråga om avtalet om vapenhandel.
Den nya strategin tog form i tre stort upplagda internationella konferenser i Norge, Mexiko och Österrike 2013-2014om de humanitära konsekvenserna av kärnvapenkrig. Man ville bl.a. påminna om att ett lokalt kärnvapenkrig involverande mindre än en procent av världens kärnvapen skulle åstadkomma en långvarig ”kärnvapenvinter”, en klimatförsämring med katastrofala globala konsekvenser för livsmedelsförsörjningen.
Tanken om ett förbudsavtal fördes vidare i FNs generalförsamling, och hösten 2016 antogs med stor majoritet en resolution om att förhandlingar ledande till ett bindande avtal om förbud mot kärnvapen bör föras år 2017. Dessa förhandlingar fördes i två sessioner i NewYork i mars och juni-juli och ledde till det förslag som nu ligger på bordet.
Det är ett modernt och progressivt nedrustningsavtal. Avtalet förbjuder användning, hot av användning, innehav, utveckling och testning av kärnvapen, beskriver procedurer för övervakning och tillträde av kärnvapenmakter, men förpliktar också till assistens av offer för användning och testning, beaktar ursprungsfolkens rättigheter, tar upp könsaspekter och ger medborgarrörelser en erkänd vakthundsroll. Medborgarorganisationerna spelade en aktiv roll i förhandlingarna, där de fick medverka i alla skeden, och det var uppfriskande att se hur stor del av de officiella delegationerna leddes av kvinnor (konferensens ordförande var Elaine Whyte från Costa Rica).
Vilken roll har då Finland spelat? I generalförsamlingen har vi i regel röstat blankt, vi deltog inte i förhandlingarna i New York och vår regering har förklarat att den inte stöder förbudsavtalet. Finland övergav sin naturliga referensgrupp – de alliansfria EU-länderna Österrike, Irland, Sverige, Cypern och Malta (där de tre förstnämnda varit ytterst aktiva i processen) och Schweiz, och sällade sig till NATO-länderna och de så kallade ”paraplystaterna” (stater som ser USAs kärnvapen som en garanti för sin säkerhet). USA och Ryssland har utövat ett starkt tryck på sina respektive klientstater att bojkotta förhandlingarna, och vi har i bästa finlandiseringstradition hukat oss både åt väster och öster. Besvikelsen över Finlands agerande har varit stor inom den internationella fredsrörelsen; man tycker att Finland svikit sina stolta traditioner inom fred och nedrustning.
Den officiella orsaken till Finlands val som getts är att Finland ser NPT-avtalet som det främsta instrumentet för kärnvapennedrustning och att man befarar att ett förbudsavtal försvagar NPT-avtalet Förklaringen är ihålig – extra stor omsorg har tagits att undvika alla konflikter och motsättningar mellan de två avtalen. Tvärtom, som bl.a. Sverige yttrat, kan förbudsavtalet ses om en förstärkning av NPT-avtalet och en realisering av NPT-avtalets förpliktelse om nedrustning.
Det gäller nu för den finländska fredsrörelsen att försöka få Finland att ändra ståndpunkt. Då vår nuvarande regering är handfallen bör vi nu koncentrera oss på riksdagen, som kan få till stånd en ändring. Nederländerna deltog som enda NATO-land i förhandlingarna, därtill beordrad av sitt parlament. Vi har också ett presidentval på kommande, och kärnvapennedrustningen och Finlands handlande i frågan bör tas upp som ett tema i valdebatten.
Men det gäller förstås också att få kärnvapenmakterna att avstå från sina massförstörelsevapen. Det handlar om att ersätta ett säkerhetsparadigm som bygger på vedergällning och terrorbalans med ett där förlikning, internationell rätt och respekt är i huvudrollen. Världssamfundet bör fås att inse det djupt omoraliska i att hålla civilisationens framtid som gisslan för egen säkerhet.